Jag börjar lite försiktigt här.
Jag säger det inte till någon, såhär i början är det bara vi. Du och jag bloggen.
För det är lite (eller ganska väldigt) jobbigt att lämna 21timmar.blogspot.com bakom sig. Trots att jag inte på något sätt håller igång den. Jag tror att det är för att den är fylld av bilder och minnen från mitt sabbatsår som alltid kommer vara ett år av absoluta höjdpunkter i mitt liv. Jag vill fortfarande vara där ju, i en absolut höjdpunkt, men jag känner kanske tyvärr inte att det är så just nu, där jag sitter med tentaplugg upp till knäna och undrar varför allting känns så mycket roligare än att dyka ner i böckerna. Jag minns precis vad jag sa till mig själv, mitt inne i mitt Italienäventyr; "Om livet inte blir mer än så här, är jag ändå fruktansvärt nöjd!". Och även om jag oftast ser på framtiden med ganska höga förväntningar och tror mig ha en ganska positiv syn, så kan jag känna så fortfarande. Att Italien, det var nog min peak. Jag var glad, jag åt massvis med god mat, shoppade på Bolognas gator, virvlade runt bland italienare och vaknade upp till sol och fågelkvitter varje morgon. Jag fick pengar som jag inte tyckte att jag förtjänade och reste runt i mitt drömland med min fina Peter som kom och hälsade på. Jag var ledig varannan vecka och fick göra precis vad jag ville, och när jag inte var ledig åt jag glass med två ungar som jag fick helt oväntade känslor för, och kan sakna fortfarande.
Så, en liten del av mig vill hålla kvar vid den där tiden, vilket jag tror att jag har försökt gjort i min gamla blogg. Men jag tror faktiskt det är dags att se framåt, släppa det där kärringtänket att "det var bättre förr" och göra framtiden till min peak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar